“Tungt trampar Eol, alltid beredd, sin flåsande bälg – och håller väderkistan försedd från helg till helg. Där väntar nordan på nyårsny –
att stöta i smattrande horn av bly.” (Karlfeldt, 1927)
Eol, det svenska namnet för Aiolis, var vindgudarnas härskare och fångvaktare enligt den grekiska mytologin. Bland annat styrde han över Boreas, nordvindens gud och som man kanske kan förstå av namnet så för han med sig kyla och snö. Han räknas som bringaren av vinter, och beskrivs som en man med frost i hår och skägg, insvept i en stor mantel. Han var väldigt stark med ett temperament som en bitande snöstorm. Kung Bore som Rudbeck låter personifiera vintern är direkt härledd från Boreas.
Kung Bore, även känd som Kung Vinter eller Kung Frost är oftast avbildad som Boreas. Hans kungarike är vintern och det är han som startar den. När man ser honom komma åkande på sina skidor så vet man att han försöker sprida vintern så långt söderut som möjligt, och vill stanna så länge han kan. Då solen återkommer ger han upp och drar norrut, då han avskyr ljus och värme.
Ull är en av de mest okända gudarna i nordisk mytologi, men som skicklig skidåkare och pilbågeskytt med hemvist i idegransdalarna räknas han ibland som vinterns gud, utöver jaktens gud. Han är son till Sif och därför styvson till Tor.
Kysh Babai var en trollkarl, köld- och frostmästaren, och även tartarernas jultomte. Ibland ses han i sin kvinnliga aspekt – Kysh Tengres, vinterns gudinna. Till sin hjälp som jultomte har han sin dotter Kar Kyzy, snöflickan, som följer honom då han delar ut klappar och uppfyller önskningar.
Det var allt om vintergudar för denna gången!
Med värme i kylan,
Elisa