En natt i månljus och mötet med ugglans visdom

Det finns stunder som inte går att förklara, bara att känna. De bär en tystnad som talar högre än ord, en närvaro som väcker något uråldrigt inom oss. Denna natt var en sådan.

Jag hade aldrig sett en uggla i dagsljus, trots alla mina år nära naturen, bland skogens röster och tecken, hade just ugglan undvikit min blick. Det var som om den väntade. På rätt stund. På rätt vibration.

Denna kvällen gick jag ut. Månen var klar och full som ett lysande öga på himlen. Jag bar med mig mina verktyg, mina kristaller, mina tarotkort, min trumma och mina örter, för att rena och ladda dem i månens ljus. En tyst ceremoni där bara vinden viskade mellan trädens kronor.

Jag dansade. Inte för att det var planerat, utan för att kroppen ville. Fötterna mot jorden, hjärtat i rytm med trummans osynliga slag, andetaget djupt. Jag rörde mig med vinden, med natten, med något större.

Och då, först ett sus, vingslag, tunga, mjuka och gamla. Sedan det där hoandet som går rakt in i benmärgen, inte skrämmande, bara urtida och där, i månljuset satt den, en uggla, på en gren bara några meter bort, tyst, stilla och vaken och jag, helt stilla, med hjärtat öppet.

Det var som om världen höll andan, som att vi möttes i det där tidlösa ögonblicket som bara natten bär. Jag vet att ugglan inte kommer när man letar, den kommer när själen är redo. När vi är mottagliga för det budskap som inte kan skrivas i ord, bara kännas i hjärtat.

Denna natt var magisk, inte bara för att jag såg en uggla, utan för att något inom mig vaknade tillsammans med den.

Related Post