Det finns sår inom oss som aldrig riktigt fick chansen att läka. De gömmer sig där inne, tysta men närvarande och ibland kan vi inte låta bli att röra vid dem. Vi tänker att vi måste förstå allt, känna allt, reda ut varje liten detalj. Men ibland är det just den där rastlösheten som hindrar läkningen.
Gamla sår vill bli respekterade, de vill bli sedda, absolut, men också få vila. Som ett blåmärke på själen behöver de tid, utrymme och stillhet för att kunna blekna och det gör de om vi tillåter dem.
Att peta för mycket i det förflutna kan vara som att riva upp en skorpa. Vi tror att vi gör det för att läka, men ibland gör vi det för att vi är ovana vid att inte känna smärta. Den har blivit bekant kanske till och med en del av vår identitet. Men du är inte dina sår.
Du är din styrka, din väg framåt, din förmåga att välja lugn, att välja att släppa taget om det som en gång skadade dig.
Det handlar inte om att förneka det som varit. Det handlar om att förstå att du förtjänar att känna frid. Att vissa saker inte längre behöver uppmärksamhet, de behöver få slumra in och du behöver få vila från att bära dem. Så idag, hedra dina sår, tacka dem för det de lärt dig och låt dem sedan få vara ifred.