Ibland stannar allt, inte för att du vill det, inte för att du planerat det, utan för att livet själv säger: “Nu är det dags att andas.”
Du kanske inte märker det först, kanske försöker du trycka dig framåt, fortsätta leverera, fortsätta kämpa, men plötsligt slutar saker att fungera som det brukar. Orken känns som en dimslöja, inspirationen gömmer sig, dörrar du försöker öppna förblir stängda och du rör dig men det leder inte framåt.
Det här är inte ett misslyckande, det är inte ett bakslag, det är själens paus, en andning mellan två kapitel.
Mormor brukade säga att livet andas in och ut, precis som vi. Hon sa: “När inget händer där ute, då händer det något där inne.” Det stämmer för när vi vilar, växer rötterna, när vi lyssnar, hör vi vad som verkligen viskar i vårt hjärta och när vi inte vet var vi är på väg, får universum äntligen en chans att visa oss.
Livets pauser är inte tomrum, de är laddningsstationer för själen. Men vi har lärt oss att alltid prestera, att alltid ha svar och att alltid vara i rörelse. Så när livet stannar upp tror vi att vi har förlorat vår riktning.
Men om pausen är riktningen? Om just den här stunden, den här tystnaden och den här icke-produktionen, är precis det du behöver?
Det är i pausen vi hittar oss själva igen, det är i pausen vi hör våra guider, vårt hjärta och våra drömmar viska “Du är redan på väg, men du behöver hämta andan först.”
Så till dig som befinner dig i paus just nu, du gör inget fel, du är i vilan mellan två andetag och snart, när det är dags, kommer vinden att vända. Men till dess, sitt ned, drick något varmt och andas med jorden. Din inre eld har inte slocknat, den samlar kraft.