Det fanns en tid i mitt liv när jag inte såg längre än till nästa motgång. När vardagens tyngd lade sig som en dimma över det jag tidigare känt så klart. Min medialitet, som varit en naturlig del av mig sedan barndomen, tystnade inte, men jag valde att inte lyssna. Mellan femton till nitton års ålder tog jag ett steg bort från allt det där som inte gick att förklara med ord. Jag ville vara som alla andra. Jag ville inte känna mer än vad världen sa var rimligt. Jag ville inte veta, se eller förstå på det där djupet som alltid funnits inom mig.
Det var inte att jag förnekade att det fanns något mer. Jag bara orkade inte vara den som bar det just då. Problemen runt omkring blev för många, för stora och tillslut kunde jag inte längre känna evigheten inom mig. Det som varit en självklar del av min själ blev något jag lade åt sidan. Men det fanns där ändå. Tyst. Varmt. Väntande.
När jag fyllde tjugo år kunde jag inte längre blunda. Något i livet vände, drog i mig, öppnade upp dörrarna jag försökt stänga. Det var inte dramatiskt, det var snarare oundvikligt. Som att livet viskade. “Du har vilat nu, men det är dags att komma tillbaka.”
Sedan dess har evigheten aldrig varit långt borta. Den finns där bakom varje andetag, varje möte, varje tecken jag får. Den visar sig i djurens blickar, i vindens rörelse, i de plötsliga insikterna som inte kan förklaras men alltid känns sanna. Den viskar i drömmarna och talar i det tysta när jag är som mest närvarande.
Jag vet att många känner som jag gjorde då, att problemen står som en vägg mellan dem och det större. Men evigheten lämnar oss aldrig. Den bara väntar tålmodigt tills vi orkar öppna ögonen igen och när vi gör det, då minns vi varför vi ens kom hit från början.