Det finns en urgammal visdom som säger att skratt är själens sätt att minnas ljuset. Att när vi skrattar, så där djupt och äkta, med hela magen och hjärtat, då skapas läkedom. Inte bara för oss själva, utan för alla runtomkring.
Jag har märkt något genom åren: ju mer jag tillåter mig att skratta, desto mer hel känner jag mig. Och det händer något alldeles särskilt när jag skrattar i närheten av någon som ogillar mig.
Det är inte skadeglädje, det är inte att provocera, det är att välja min väg, mitt ljus. För när någon bär på ogillande, missunnsamhet eller rent av hat, då är det lätt att dras in i samma frekvens. Men jag vägrar. Jag vägrar möta mörker med mer mörker. Så jag skrattar, inte åt någon, men för mig själv. För min frihet, för min glädje och för att visa att jag inte är ett eko av andras tyngder, jag är min egen ton. Jag bär på något annat och det valet gör mig stark.
Hat söndrar. Det river ner, splittrar och lämnar efter sig något kallt och trasigt. Men skratt bygger broar, skratt frigör och skratt är en healing som går djupt, till roten av själen. Det är ett heligt motgift i en värld där så mycket vill få oss att stänga ner.
Så ja, jag skrattar mycket, ibland tyst, ibland så det ekar i skogen och ibland framför någon som önskar att jag skulle vara liten, tyst eller rädd. För det är då det behövs som mest. Så glöm aldrig att ditt skratt är ett vapen för ljuset, så använd det.