Det finns stunder när jag lyfter min trumma och känner hur något större tar över. Inte som en tanke, inte som en plan, utan som en rörelse som kommer inifrån och utifrån på samma gång. När rytmen slår mot handen, slår den också mot hjärtat och kroppen börjar dansa utan att jag ens hinner förstå hur steget föddes.
Det är som om trumman minns något jag själv glömt, som om den viskar “kom ihåg vem du är,” I de stunderna blir dansen inte ett uttryck, utan ett samtal mellan min själ, mina guider och marken under mina fötter. Varje slag öppnar en dörr, varje rörelse för mig djupare in i mig själv, men också längre ut i världen.
När jag dansar med trumman är jag helt fri, ingen fasad, ingen prestation, bara ren energi som vill röra sig, frigöra sig och uttrycka sig. Det är min äldsta bön och min yngsta glädje på samma gång. Och ibland mitt i rytmen, känns det som om mormor dansar med mig, trumman bär henne också.