Rädslan för det okända är en märklig följeslagare, den dyker upp just när något nytt vill ta form, som en skugga som viskar. “Tänk om det går fel?” Men ofta är det inte faran vi är rädda för, utan tomrummet innan vi vet vad som väntar. Det där mellanrummet där allt är möjligt, men där inget är tryggt ännu.
För mig känns rädslan för det okända som en dörr som står på glänt. Jag ser ljuset bakom, men jag vet inte vad som finns där inne, men varje gång jag vågar kliva över tröskeln har något viktigt vuxit fram. Det är som om livet testar vår vilja att expandera och att lita på vår egen riktning även när kartan inte är ritad.
Spirituellt är det okända inte en fiende, utan en inbjudan, en chans att möta delar av oss själva som vi inte visste fanns, när vi vågar gå dit blir rädslan mindre och nyfikenheten större. Det är då vi märker att det okända inte var ett hot, det var nästa steg.