Jag sitter här med en kopp kaffe i handen, en ametist nära mitt hjärta och ett oändligt tålamod som får ta plats. Det är i de här stunderna jag landar. När inget behöver stressas fram, när svaren får komma i sin egen takt. Kaffet värmer, ametisten håller energin och jag bara är.
Jag har lärt mig att allt inte behöver jagas, vissa saker behöver få mogna och få andas. Det gäller både livet, människorna jag möter och de budskap jag tar emot. Mitt tålamod är inte något svagt, det är en styrka, en tillit till att det som är menat för mig hittar fram utan att jag behöver forcera vägen dit.