Kortens dolda poesi

Tarotkortens berättelse är som en egen sorts poesi, en som inte behöver rim eller regler för att beröra. Varje kort bär en stämning, en ton, en rörelse som känns mer i kroppen än i huvudet, när man lägger en tarotdragning är det nästan som att läsa en dikt som skriver sig själv i samma stund som korten vänds. Bilderna talar i symboler, men det är känslan som gör dem levande.

Det vackra är att tarot inte försöker vara logiskt. Det försöker vara sant. Ett kort kan viska något som du inte vågat tänka, eller bekräfta det  du redan anat. Det kan öppna en dörr till en insikt som legat och väntat, eller spegla en känsla du inte haft ord för och just där i det ordlösa finns poesin.

Tarotens språk är mjukt men tydligt. Det pekar inte med hela handen, det bjuder in, det låter dig se dig själv från en annan vinkel, som om korten håller upp en spegel där både ljuset och skuggorna får plats och när du läser den berättelsen, då märker du att poesin inte bara finns i korten, den finns i dig.

Related Post