Självkärlek är något vackert, det är grunden till allt helande, all intuition och all mjukhet. Men ibland kan självkärlek bli en fälla, för att den missförstås. Det händer när självkärlek förvandlas till undvikande, när man börjar skydda sig så mycket att man stänger ute allt som faktiskt skulle kunna hjälpa en att växa. Det märks när man ofta säger att man måste sätta gränser, men egentligen menar att man inte vågar möta det som händer/kommer. Då blir självkärlek en mur istället för en väg.
Ett annat tecken är när man börjar använda självkärlek som en ursäkt för att slippa ta ansvar för sina handlingar eller känslor. När allt som skaver förklaras med att ens energi inte klarar detta, fast det egentligen handlar om rädsla, sår eller gamla mönster som behöver ses. Självkärlek ska inte gömma dig från livet, den ska hjälpa dig att möta det.
Den största fällan är när självkärlek blir något man presterar. När man jagar perfektion i sitt mående, istället för att låta det vara mänskligt. Då tappar man kontakten med hjärtat och börjar leva i idéer istället för i kroppen. Äkta självkärlek är ärlig, den låter dig se både ljuset och skuggan, då blir det inte en fälla.