Det finns stunder när inspirationen känns långt borta, som om den gömt sig bakom en slöja man inte riktigt kan lyfta. Man vill skapa, skriva och uttrycka sig, men allt känns tomt och det är lätt att tro att något är fel, att man tappat kontakten med sin intuition eller sin väg, men ofta är det precis tvärt om. Det är i de där stilla mellanrummen som något viktigt börjar röra sig.
Den spirituella processen är inte alltid fylld av starka känslor eller tydliga budskap, ibland är den bara tyst, en sorts inre paus, där själen samlar ihop sig som om den förbereder något nytt som ännu inte fått form. Det är en tid då man inte ska pressa fram ord eller insikter, utan låta dem komma i sin egen takt.
Tystnaden är inte tom, den är full av små rörelser, små skiften och små viskningar som man bara hör om man slutar jaga efter dem och när man tillåter sig att vila i det utan krav, så öppnar sig något, en mjuk klarhet, en känsla av att man är på väg, även om man står still. Ibland är det just i pausen som själen hittar sin röst igen.