Efter stormens brus

Det finns stunder när livet känns som en enda lång storm. Vindar som sliter, känslor som kastas runt och en inre oro som inte vill lägga sig. Men det jag alltid kommer tillbaka till är att stormar aldrig varar för evigt. De kan vara intensiva, högljudda och överväldigande, men de ebbar alltid ut till slut.

När jag står mitt i en storm försöker jag påminna mig om att det inte är meningen att jag ska se klart just då. Stormar är till för att rensa, skaka loss det som inte längre hör hemma och öppna upp för något nytt. Det är först när vinden lugnar sig som jag märker vad som faktiskt står kvar och det är ofta mer än jag trodde.

Det finns en märklig trygghet i att veta att allt som känns kaotiskt också är i rörelse. Ingenting fastnar för alltid, ingenting håller samma kraft hur länge som helst. Till slut kommer stillheten, den där mjuka tystnaden som känns som en hand på hjärtat och då inser man att man tog sig igenom ännu en gång.

Related Post