Det finns en spegel i solen som de flesta aldrig tänker på. Inte den som bländar eller värmer, utan den som visar oss något tystare, något inre. Jag brukar känna att solen inte bara lyser på oss, den lyser igenom oss. Den avslöjar sånt som vi försöker gömma, sånt vi glömt och sånt som längtar efter att få komma fram. Det är därför vissa dagar känns klarare än andra. Det är inte bara vädret, det är vi.
Solens gömda spegel handlar om hur ljuset hittar våra skuggor, för att mjuka upp dem. När man står i solen en stund, utan att tänka och utan att prestera kan man känna hur något i kroppen släpper. Som om ljuset säger. “Du behöver inte bära allt själv.” Det är en sorts läkning som inte kommer från ord, utan från värme.
I det andliga arbetet är solen en påminnelse om att klarhet inte är något man tvingar fram. Den är något som uppstår när man vågar stå i sitt eget ljus, även om det känns ovant. Solens spegel visar inte perfektion, den visar sanningen och när man vågar se den blir världen mjukare.