Det finns en speciell sorts kärlek som aldrig riktigt uttalas. Den finns där i de små handlingarna, i blickarna som dröjer sig kvar lite för länge och i omtanken som visar sig utan stora ord. Det är en kärlek som känns mer än den sägs.
Ibland handlar det om rädsla. Rädslan för att bli avvisad, för att förändra något eller för att säga det som har legat i hjärtat under lång tid. Andra gånger finns det inga rätta tillfällen och därför stannar orden kvar inom oss.
Men kärlek behöver inte alltid uttryckas högt för att vara verklig, den kan finnas i ett meddelande som kommer precis när det behövs, i någon som alltid frågar hur du mår eller i den där personen som aldrig riktigt lämnar dina tankar.
Den outtalade kärleken bär ofta på både värme och längtan. Den kan vara vacker, men också sorglig. För ibland blir det som aldrig sägs kvar som ett evigt frågetecken.
Kanske är det därför de modigaste orden inte alltid är de vackraste, kanske är det de ord som tillslut vågar säga det som hjärtat har viskat hela tiden. Det tål att tänkas på.