Att lyssna på intuitionens språk är som att lära sig höra en viskning mitt i ett rum fullt av röster. Den finns där hela tiden, men den talar mjukt, nästan blygt, tills du börjar ge den utrymme. Intuitionen kommer sällan som ord. Den kommer som en känsla i magen, en värme över bröstet, en plötslig klarhet eller en stilla dragning åt ett visst håll. När du börjar lyssna märker du att den inte försöker övertyga dig, den bara visar.
Det första steget är att sakta ner. När du andas långsamt och låter kroppen landa, blir det lättare att höra det subtila. Det andra steget är att våga lita på de små impulserna, den där tanken som känns ren, den där känslan som inte går att förklara, men som känns sann. Intuitionen är inte dramatisk, den är enkel, ren och rak och när du följer den i det lilla, börjar du märka hur livet öppnar sig.