Det finns stunder när det logiska tänkandet bara tystnar, för att något djupare vill ta plats. När tankarna släpper sitt grepp, när analyserna inte längre känns viktiga, då kliver själen fram stilla, klar och helt utan behov av att förklara sig. Det är i de ögonblicken jag känner mig som mest sann.
Logiken vill alltid förstå, kontrollera, kategorisera. Själen vill bara visa, den talar i känslor, i vibrationer, i små skiftningar i kroppen som säger mer än tusen ord. Och när det logiska sinnet tystnar, då hör vi äntligen det språket.
Det är inte farligt att släppa tankarna, det är en återgång till något ursprungligt, en plats där intuitionen får leda, där energin får flöda fritt och där vi inte längre behöver veta allt. Vi bara är och i det varandet blir allt tydligare. Inte genom logik, utan genom närvaro..