Rädslan att förlora det vi har är en av de mest mänskliga känslorna som finns. Den kommer inte från svaghet, utan från kärlek. Från allt vi byggt, allt vi hållit, allt vi kämpat för. När något betyder mycket, blir det också sårbart och den sårbarheten kan kännas som ett tryck i bröstet, som om hjärtat försöker hålla fast lite för hårt. Det är en rädsla som inte alltid syns, men som känns i varje liten skiftning.
Det svåra är att rädslan alltid får oss att klamra oss fast i stället för att leva. Man börjar överanalysera, kontrollera och vakta. Man glömmer att det man har inte hålls kvar genom oro, utan genom lugn. Kärlek, trygghet, relationer och drömmar, allt det växer när vi vågar slappna av i det, inte när vi försöker låsa fast det på en plats.
När man vågar möta rädslan utan att fly så händer det något vackert. Man inser att det man är rädd att förlora inte försvinner för att vi släpper taget lite och ibland är det just i det släppandet som man hittar lugnet, tilliten och andningen. Rädslan att förlora är en del av att älska, men får inte bli större än kärleken.